Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I sin vardagskrönika tar Gerd Riccius avstamp i Nils Ferlins dikt "När skönheten kom till byn". K G Bejemarks Ferlin-staty finns på Stora Torget i Filipstad, den värmländska staden där Ferlin växte upp. Bild: Leif R Jansson, Sören Håkanlind

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gerd Riccius: Ge skönheten permanent uppehållstillstånd

Nils Ferlins vackra dikt "När skönheten kom till byn" har gett Gerd Riccius inspiration: "Skönhet i djupare mening alstrar goda tankar, ger näring åt våra själar och rör vid vårt känslolivs sköraste strängar", skriver hon i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

"När skönheten kom till byn då var klokheten där,

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

då hade de bara törne och galla.

Då sköto de efter henne med tusen gevär,

ty de voro ju så förklokade alla."

(Nils Ferlin 1898-1961)

Vid sidan av kosmetikaföretagens kommersiella budskap om den ytliga skönhetens betydelse vill jag påstå att Ferlins diktrader ovan har större aktualitet än någonsin, att känslan för skönhet i en långt vidare bemärkelse är på väg att gå förlorad i vårt land, till och med inom de så kallade sköna konsterna, där kraven på innovation och politiskt ställningstagande ofta skymt sikten.

På många områden, exempelvis inom arkitekturen, är det snarare okänslighet, förfulning och ekonomiska intressen, som styr utvecklingen, än det egenvärde man förr tillmätte skönheten, där omsorgen om detaljerna och utformningen vittnade om en yrkesskicklighet och yrkesstolthet i estetikens och den goda smakens tjänst.

Det är en utbredd uppfattning, att känslan för det som är vackert endast ligger i betraktarens öga, att upplevelsen är subjektiv. Det är en sanning med modifikation. Jag delar helt och fullt den tyske 1700-talsfilosofen Immanuel Kants övertygelse att skönheten också är ett objektivt fenomen, en egenskap hos ”tinget” självt. Den insikten förstärktes när jag en gång, vid ett besök i Axel Munthes Villa San Michele på Capri, förstummades av den vidunderliga vyn över Medelhavet och förstod att det otvivelaktigt, helt oberoende av betraktaren, finns en skönhet, som inte kan ifrågasättas, oavsett var eller när den står att finna.

Vanligtvis utgår skönhetsbegreppet från sinnliga manifestationer som form, proportioner, symmetri, färg, ljud, rytm etc, i stånd att generera en känsla av njutning, av inre balans och harmoni hos mottagaren. Uttrycket ”A thing of beauty is a joy forever” myntades av den engelske poeten John Keats (1795-1821). Skönhet i djupare mening alstrar goda tankar, ger näring åt våra själar och rör i finstämda ackord vid vårt känslolivs sköraste strängar i ett slags mentalt reningsbad.

En inskränkt och fördomsfull syn på estetik som ett nostalgiskt bakåtsträvande eller som socialt exkluderande har skapat en rädsla för skönhetens kraft, den som vaccinerar oss mot ondska och tvingar oss att rikta blicken in i oss själva, att göra upp med våra destruktiva känslomässiga låsningar, vår rigida rationalitet, vår ideologiska trångsynthet och brist på generositet.

Samhällets brutalisering och dekadens har tillåtits minera helig mark, likaså bär vår tids likriktning och profithunger till stor del skulden för devalveringen av skönhetens väsen. Hoppet om den medvetenhet som krävs för att väcka slumrande skönandar till liv uttrycks avslutningsvis bäst med följande rader ur Nils Ferlins ovan citerade dikt ”När skönheten kom till byn”:

"En gång skall det varda sommar har visorna tänkt,

en dag skall det tornas rymd över landen.

Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,

men mänskorna skola lyftas i anden."

Dit har vi uppenbarligen fortfarande en lång väg att vandra.