Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Göteborgsoperans nya konstnärlige chef heter Henning Ruhe, som senast varit chef på Bayerische Staatsoper i München. Bild: FREDRIK PERSSON

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ruhe kan innebära hög konstnärlig ribba

Under Stephen Langridge har det saknats en orientering mot centraleuropeiska perspektiv, tycker Magnus Haglund som tror det kanske kan bli ändring på det när Göteborgsoperan får en ny konstnärlig chef i Henning Ruhe.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ja, detta var intressanta nyheter. En ny konstnärlig chef för Göteborgsoperan hämtad direkt ur den samtida europeiska myllan. Om det är något som saknats under de senaste åren, när Stephen Langridge har lett verksamheten i huset, så är det väl en orientering mot mer centraleuropeiska perspektiv. I stället har valet av regissörer och dirigenter haft en tydlig brittisk slagsida, och sättet att närma sig operarepertoaren har präglats av en sorts konverserande konsensus. Det hör till viss del ihop med den engelska musikkulturen, men kanske blir det ändring på det nu?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det intressanta när man läser om Henning Ruhes bakgrund och verksamhet vid olika operahus är just mixen av erfarenheter. En professionellt verksam konsertpianist som också skaffat sig managementkunskaper och arbetat vid institutioner som Staatsoper Berlin, Théâtre de Châtelet i Paris och senast som chef för Bayerische Staatsoper. Det skulle kunna innebära en social smidighet och en hög konstnärlig ribba, eventuellt också ett annat sätt att tänka kring repertoar och kontext.

Det väsentliga för Göteborgsoperans del är att man åtskilliga gånger genom åren har visat framfötterna på ett sätt som placerat institutionen på den internationella operakartan. Det har till exempel rört sig om föreställningar där den italienske dirigenten Giancarlo Andretta om och om igen fått orkester och solister att prestera ett spel i världsklass, med lätthet i anslagen och precision i detaljerna. Den klassiska repertoaren, i verk av Bellini, Verdi och Rossini, har på så vis fått ett nytt liv, just genom den höga musikaliska kvaliteten. Det är inte oviktigt att tro på värdet av sådana insatser, inte minst i våra nervösa dagar, när ”rätt åsikter” lätt dominerar den konstnärliga diskussionen.

Det har också haft sin betydelse att regissörer som David Radok, Yannis Houvardas och Christof Loy skapat föreställningar som prövat de konstnärliga gränserna och därigenom skapat levande, drabbande musikteater. Detta är i slutändan det allra viktigaste: att verkligen ge plats för de starka visionerna, de lyssnande perspektiv som utmanar klichéerna om vad som är operans och musikalens plats och funktion i det samtida musiklandskapet. Är det en person med en sådan tro som kommer till Göteborgsoperan är mycket vunnet, speciellt om den också innebär en kommunikativ nytändning, ett nytt sätt att lyssna på varandra.